odusaliga

Jag sitter i ljuset av lampan vi köpte på Ikea och lyssnar till ljudet av Stina som sover i sin säng. Barnen och jag åt kvällsmat framför Ronjarövardotter, fredagsmys. När Mattis tar Birk Borkason till fånga för att få ut Borka ur Mattisborgen blir Alma jätteledsen. "Han mördar honom så han får ett sånt sår i pannan Mamma! Så får man inte göra!" Jag får förklara. Hon sätter sig närmare, jag håller om henne och Alma gråter så tårarana sprutar. Hon tycker så synd om Birk. När vi ska upp och sova möts jag av ett totalt kaos på Almas rum, och ett samtal uppstår om hur man vill ha det, och hur det känns när det är rörigt. Att saker lätt går sönder och får slängas och att man skäms när det kommer gäster och det inte går att komma fram för alla saker som ligger på golvet. Alma bestämde att hon vill ha det ordnat. Och jag lovade en egen tejprulle, sax och nya tomma vykort att måla på. Det ville hon gärna ha men jag behövde inte skriva hennes namn på saxen, hon vet vilken sax som är hennes. Bra, sa jag. Alma har ett känslofullt inre, som ibland visar sig väldigt naket och öppet. Hon kan överraska med sin, för sin ålder, stora vishet och insiktsfullhet. Hon kan vårda och älska sina syskon på ett sätt som får mig att gråta när hon inte ser. Jag har ofta svårt att förstå henne. Men jag ser i hennes blick att hon vill visa mig att hon kan. Att hon vill göra rätt och få beröm. Ibland har vi samtal som är som skatter jag samlar i en kammare i mitt hjärta. Samtal om ingenting, där hennes ansiktutryck säger mer än ord. Och hennes busiga leenden får det att kittla i min moderskärlek. Då, mer än alltid annars, finns det ingen i världen som kan ta hennes plats. Och hon känner det. Hon tar platsen och njuter av att den är hennes. När jag stryker henne över håret njuter jag, för så gjorde min mamma på mig och jag vet att jag njöt. Det gör Alma också. När mamma gjorde så på mig vet jag att jag gick till spegeln en gång för att se om jag var lika fin som jag kände mig, och det vet jag att min mamma också gjorde en gång när hennes mamma hade strykt henne över håret. Man känner sig vacker. Den traditionen är våran att behålla. Enkel men underbar.

Anna, du tjatar på mig. Bra. Nu bloggar jag. Ser du? : )

Kolla vad duktigt detta är då:

Jaha..så krånglar det bara för det. Här skulle jag hämta bilder på när jag bakade tunnbröd i vårat kök häromdagen! Det var sååå mysigt!

Jag fortsätter blogga när min mobil och min dator slutar vara ovänner... : (



BUHUUUUUUUUU!!!!! Godnatt